annamarianyberg

Livet är för kort för att man ska hinna passa in.

Låt oss då slösa bort våra liv

Jag krossar fallfrukt under stövlarna på väg till äppelträdet. Jag rör vid stammens krökar, försöker känna den fläckiga skiffertonen genom fingrarna. Några få löv hänger fuktiga på grenarna. En handfull förtorkade äpplen förvandlas till rost.
Min bror säger att vi människor består av atomaskan från döda stjärnor. Han säger att när jag dör blir jag stoft på nytt, glitter, regn. Om det är sant vill jag begravas precis här under det här trädet. Rötterna kommer att sträcka sig ner i min kropps mjuka massa och suga ut allt. Jag nybildas som äppelblomma. Om våren faller jag som konfetti och fastnar på min familjs skor. De bär mig i sina fickor, strör ut mitt fina siden över kudden för att sova bättre. Vad drömmer de då om?